Italian Mannerist Painter, 1503-1572 Agnolo di Cosimo (November 17, 1503 ?C November 23,1572), usually known as Il Bronzino, or Agnolo Bronzino (mistaken attempts also have been made in the past to assert his name was Agnolo Tori and even Angelo (Agnolo) Allori), was an Italian Mannerist painter from Florence. The origin of his nickname, Bronzino is unknown, but could derive from his dark complexion, or from that he gave many of his portrait subjects. It has been claimed by some that he had dark skin as a symptom of Addison disease, a condition which affects the adrenal glands and often causes excessive pigmentation of the skin.  Related Paintings of Agnolo Bronzino :. | Eleonora di Toledo col figlio Giovanni | Portrait of Maria de'Medici | Eleonora di Toledo col figlio Giovanni | Maria | Venus and Cupid |
Related Artists:
Aubrey Beardsley
English Art Nouveau/Golden Age Illustrator, 1872-1898 English draughtsman and writer. He was brought up in Brighton, in genteel poverty, by his mother. She gave her children an intensive education in music and books, and by the time he was sent to boarding-school at the age of seven Beardsley was exceptionally literate and something of a musical prodigy. He was also already infected with the tuberculosis that eventually killed him. There is evidence that his talent for drawing was highly developed by the age of ten, and he was subsequently encouraged by his housemaster at Brighton Grammar School, Arthur William King. Beardsley left school at the end of 1888, and in January 1889 became a clerk at the Guardian Life and Fire Insurance Company in the City of London. Attacks of haemorrhaging of the lungs forced him to abandon his job at the end of 1889. On the strength of a short story sold to Tit Bits he tried to pursue a literary career, but when his health improved in the spring of 1890, he returned both to his job and to drawing. Final affirmation of the direction of his art came in July 1891, when he showed his work to Edward Burne-Jones, who told Beardsley: 'I seldom or never advise anyone to take up art as a profession, but in your case I can do nothing else.
Joseph Bidauld
Carpentras(Vaucluse)1758-Montmorency (Val d'Oise)1846 French painter. He was apprenticed in Lyon for six years with his brother Jean-Pierre-Xavier Bidauld (1745-1813), a landscape and still-life painter. Subsequently, they left Lyon to travel together in Switzerland and Provence. In 1783 he moved to Paris, where he met Joseph Vernet (from whom he received valuable advice), Joseph-Siffred Duplessis and Jean-Honor? Fragonard. In 1785 he went to Rome with the assistance of Cardinal de Bernis and his patron, the dealer and perfumer Dulac. He stayed there for five years, travelling through Tuscany, Umbria and Campania and painting such works as Roman Landscape (1788; Basle, Kstmus.). Bidauld was closely involved with the circle of French Neo-classical painters in Rome in the 1780s. He was friendly with Louis Gauffier, Nicolas-Antoine Taunay and especially with Guillaume Lethiere, who became his brother-in-law and with whom he occasionally collaborated. On his return to Paris in 1790 he travelled extensively in France,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.